Att äga eller ägas.

Dennis Sandin om sin uppsättning av Tolvskillingsoperan.

När du har varit här tidigare har du satt upp nyskrivna pjäser (7:3 Återbesöket och Elake Måns) men nu gör du en klassiker. Är det någon skillnad för dig som regissör?
Ja, att den har gjorts förut hade inte varit något problem om det inte vore för att man har sett uppsättningen själv. Men det är också det som är det sköna. Att man kan säga - det där fungerade väldigt bra och det där fungerade mindre bra. Man behöver inte uppfinna hjulet från början men du måste veta vilka hjul man ska ha.

Jag kommer inte ihåg detaljer från andra uppsättningar utan hur man förhåller sig till pjäsen. Och den är ganska olik andra pjäser, den är ganska brokig och kräver en spelstil och väldigt starka val. Både som skådespelare och regissör. Och jag har ju sett versioner som jag inte tycker matchar pjäsens förhöjda spelstil eller vansinne eller vad man ska kalla det för. Och då tänker jag väl, även om jag inte brukar göra det, att så där ska jag inte göra. Dvs jag ska göra på något annat sätt. Och det här andra sättet det har jag hållit på och luskat på ganska länge. Faktiskt långt innan jag fick frågan om att göra den här. Jag har faktiskt gjort den en gång tidigare, som övningsproduktion med tredjeårselever på Teaterhögskolan. Då gjorde jag rätt, men fel. Det blev för duktigt. Det blev för rent och stiliserat, för städat. Och det här ungdomsverket som det är, fick inte riktigt plats i den. Det var ju bara en skiss och inget publikt resultat. Men jag har sett samma problem i andra uppsättningar. Måttet på en klassiker är väl att man kan använda den på många olika sätt. Och att tematiken är evig. Men här är det också en form inskriven, precis som i Shakespeare. Det står angivelser som tex att nu är vi på en hed… Den här gången är den både skitigare och renare i sina toner. Den är som ett musikaliskt stycke, inte bara i musiken utan i dramatisk komposition också. Man måste veta vilket instrument man ska använda när.

Är förväntningarna utifrån större när man jobbar med något välkänt, kontra nyskrivet?
Nej. Det känns inte så, men det är kanske för att jag har så lite tid så jag hinner inte tänka på om någon annan tycker att det här är dåligt. Det kommer ju efteråt. Eller så kommer det inte alls. Jag brukar vara stolt över det jag har gjort och så tänker jag att nästa gång måste jag göra det ännu bättre. Det är en konstnärs eviga kamp, att man aldrig blir nöjd.

Är det något som skiljer sig mot de två tidigare gångerna du varit här?
Ja, det är ju musiken då. Jag är ju van att rytmisera mina föreställningar själv. Med egen rytm och egen musikläggning. Jag har ju haft sång i föreställningar förut men då har den varit underordnad. I själva kompositionen av en sån här föreställning så är det mer saker att ta hänsyn till, det är inte bara att mixa om en låt.

Nu är inte det här en musikal utan en musikteaterföreställning som egentligen är en genre i sig, men dock är det så många sånger att de på något sätt bestämmer rytmen i föreställningen. Skillnaden är väl att när man gör föreställningen så ligger det partituret väldigt fast. Men där har jag haft en väldig hjälp av Sanna Hodell som är musikansvarig. För om man ändrar något i scenerna så påverkar det sångerna. Kanske mest praktiskt, för att jag vill att sångerna ska vara som dom är och så ska spelet vara som det är. Det är det som är skillnaden mot en musikal. Där går du ju direkt in i sången från känslan. Men i en musikteater av Brecht och Weill så rensar man emellan så man är utanför sin roll och sjunger, men ändå i sin roll. Man sjunger om en företeelse, dvs man gör som en analys av det.

Hur skulle du beskriva din uppsättning av Tolvskillingsoperan? Du har ju ofta en samhällskritisk tanke i det du gör även om det är underhållning.
Ett organiserat kaos med en lek i grunden som heter ”Hur omoraliska är vi egentligen?”. Jag gillar den här pjäsen för hela pjäsen är samhällskritik. Vi gör ett väldigt starkt påstående – att människan är ett driftstyrt djur utan moral. Idag tror vi att vi lever i ett civiliserat samhälle och dom vi kallar för djur är de som lever på botten av samhället, som inte har råd med annat. Vi har byggt vårt samhälle med olika moralsystem som är till för att skydda dom med makt och pengar. ”Först kommer bröd sen moral”, som Brecht skriver i pjäsen. Egentligen syftar pjäsen till att väcka folks vilja att förändra genom att peka på hur en renodlad kapitalism ser ut. Alla äger någon och alla är ägda av någon. Allt är en vara. Vi är en vara, och konsten är en vara. Och om man tror att man har så fin moral, att man är kulturarbetare och inte ägs av någon och så vidare, då är man jävligt illa ute om man sätter upp en sån här pjäs. Man måste erkänna att man är bärare av den sjukdom man försöker bota för att hitta antikropparna. Efter ett tag förstår ”kroppen” vad det är man måste försvara sig mot men man måste förstå att det finns. Den här texten kräver att det finns någonting utanför själva berättelsen som är skådespelarna. Och vilka är då de? Då blev det, till slut efter mycket tänkande, naturligt att skådespelarna är ägda, som vi alla. Även de representerar sina varumärken, sina immateriella värden som de sålt till teatern.

Föreställningen blir ju inte så tillrättalagd men den är ju full med hits. När de spelade för radion på Kulturnatten blev det genast en fan-club för Hanna. Folk sprang fram och ville köpa biljetter. Det är ju ingen krävande föreställning. Mer underhållande än vad en del kommer att säga att den ska vara, ungefär som om 7:3 Återbesöket. Folk sa att den var för rolig och det kommer nog en del att säga om den här också men de kommer inte gå härifrån oberörda.

Berättat för Camilla Bjelkås