Olga 12 år, spelar Grete i 4 dagar i april
Jag heter Olga Morisse och är tolv år gammal. Jag går i skolan på Uppsala musikklasser i Uppsala.
Att vara med i en teaterföreställning har jag alltid velat. Så när jag fick erbjudandet att vara med i 4 dagar i april, var det ingen tvekan om vad jag skulle svara! Det är roligt att hela min familj är med i samma föreställning, även min lillebror. Att vara med i 4 dagar i april är bara kul, för man får jobba med jättesnälla personer. Och så känns det speciellt att få ha på sig kläder från 40-talet!
Jag har tidigare varit med i Görans julshow och det var jättekul. Där jag var en ängel som som sjöng ett solo i början av föreställningen.
När jag inte repeterar eller spelar föreställning gillar jag att sjunga, rida, spela piano och vara med kompisar. Det är klart att man inte hinner med så mycket på fritiden som man skulle om jag inte var med i “fyra dagar”. Jag tror inte det blir svårt att hinna med skolarbetet, ibland får jag sitta på teatern och göra mina läxor.
När jag blir stor vet jag inte om jag ska fortsätta med teater. Det är ingenting jag tycker jag måste bestämma nu.
Hela familjen Forsblad Morisse.
Pappa Aksel Morisse, spelar Jakob Citréus
Mamma Åsa Forsblad Morisse, spelar Greta Nilsson och Rose Hirsch
Dotter Olga Morisse, spelar Grete
Son Edvin Morisse, spelar Bertil
Med dessa bilder på “Kung Rimfrost” vill vi önska alla en riktigt god Jul och ett gott nytt år, samt fina vinterdagar när skidan slinter och vi får ta lovikavanten på!
Source: uppsalakostym
Mefisto.
Bilder från repetitioner, bakom kulisserna och matandet av gästormen Yvonne, aka Houdini efter förra veckans rymningsförsök. Annars är Yvonne en ganska så snäll liten majsorm.
Bilder från första akten av Romeo & Julias första genomdrag med mask och kostym.
Maskörerna Per Åleskog och Lotta Hjalmarsson gör i ordning skådespelarna inför Romeo & Julias första genomdrag med mask och kostym.
Just nu pågår förberedelserna inför Romeo & Julia för fullt.
På dessa bilder är det kostymprovningar för några i ensemblen. Vid provningen medverkar även kostymören Sven Dahlberg, ateljéchefen Merja Laine-Löfström och skräddaren Elisabeth Lindqvist.
Romeo & Julia har premiär på Stora scenen den 3/12.
Att spela Mefisto
Jag har haft den absolut hårdaste och tuffaste repetitionsperioden någonsin, som jag sent kommer att glömma. Mefisto är utan tvekan det mest utmanande jag gjort som skådespelare. Varje dag i nästan tre månader har vi arbetat fysiskt, djuriskt och nästan rituellt.
Många tankar snurrar nu runt i mitt huvud och jag är så otroligt glad för att jag är med i detta underbara kaos. Jag har aldrig utvecklats så intensivt och konkret som nu. I vissa stunder har jag upplevt eufori. Då har vi spelat som ett jazzband eller en symfoniorkester. Lätt, impulsivt, tekniskt, febrigt och med Coltranes känsla för att driva sina musiker i samma riktning har vi spelat både vackra melodier och mörka stycken. Jag tänker på hur människor påverkas av detta. Hur det är att leva i en sekt eller djupt religiös grupp, stängda och slutna för omvärlden med en auktoritär ledare. Hur var det att repetera med Grotowski i flera år på en och samma föreställning? Hur gör Robert Wilson sina stora bildkompositioner? Hur ser Castorf på etik och moral?
Nu har Zholdak åkt. Är han en galning? En demon? Ett Geni? En människa? På kultursidorna har det gjorts flitiga försök att framställa den ukrainske regissören på Uppsala Stadsteater som en “demon”. Ett ganska slitet och daterat uttryck “Demonregissör”. Det för genast tankarna till Bergmans detaljerade personregi och starka kontrollbehov. Med all rätt. Men att jämföra eller framställa en regissör som en demon är att romantisera och upprätthålla geniet som skapar via sin kontakt med gud eller sig själv och inte sina skådespelare. Men vi har skapat detta tillsammans. Ibland har han styrt oss som med en joystick likt TV-spelsfigurer eller med en dirigentpinne som vi dansat efter. Men jag har också hela tiden haft en stor frihet att utveckla mina egna tankar och uttryck. Jag känner mig högst medskapande till denna föreställning.
Andriy Zholdak är ingen demon. Han är en man som bor i Berlin och är pappa till två barn i tioårsåldern. Han har ett temperament som inte går att mäta med någon levande varelse jag träffat och kräver det omöjliga från alla medarbetare. Att kräva mer än vad som är möjligt av en producent är en sak. Det finns en viss budget. Det finns ett visst antal datum. Men hos oss skådespelare är det svårare. Vad är omöjligt för en skådespelare? En fråga att tänka på. Vi har talat om att dra gränser. Vart går min gräns för vad jag kan göra på scen? Jag hoppar, skriker, springer, äter mat, bajsar, visar kuken. Är jag beredd att gå hur långt som helst? Självklart inte. Det är en stor skillnad på att gå hur långt som helst, göra våld på sig själv och att ha inställningen att ingenting är omöjligt.
Jag fick en dag regin att jag skulle flyga. Han sa: Här ska du flyga! Då tänkte jag direkt: Men jag kan ju inte flyga! Var på han svarar: Flyg ändå! Och då flög jag. Mitt svar blir alltså att inget är omöjligt för en skådespelare. Inget är omöjligt om man är noggrann med sin integritet och har en tydlig överenskommelse med regissören och medspelarna. Och vi tar hand om varandra. Det har varit nödvändigt att göra det. Det har blivit en stark och omhändertagande ensemble som ser till varandra. När vi står bakom scenen inför kvällens föreställning och har genomgång, håller vi varandra i händerna och ser varandra i ögonen. Det känns som att vi har en tyst överenskommelse. Vi ler och nickar till varandra.
Detta vansinne och kaos som till slut blev föreställningen Mefisto sågas av recensenter. Publik går i pausen. Kollegor är tysta. Personalen på teatern är slitna. Men trots detta står jag varje kväll bakom scenen med ett vibrerande hjärta och vill bara kasta mig ut precis som slutscenen i filmen Billy Elliott när han spelar i Svansjön. Jag står i trappan och ser upp mot hundratals strålkastare som snart ska lysa med full kraft och tuggar på repliken: “Mefistofeles, Du kaos underlige son. En stor roll för mig. Aldrig förr har jag känt en sån iver att ta itu med en roll”
Sen hoppar jag…
/Eli Ingvarsson
Mefisto spelas: 11-12/11, 16/11 & 8/12
Foto: Micke Sandström
Anna Widing om Det som håller oss vid liv
Vem är du?
Jag heter Anna, född och uppvuxen utanför Göteborg, och jobbar främst som skådespelerska och sångerska i olika sammanhang. Jag har yrkesmässigt en ganska brokig bakgrund, som började på Musikallinjen på Balettakademien i Göteborg. Sen dess har jag bla gjort roller i diverse musikaluppsättningar runt om i Sverige, med Maureen i svenska originaluppsättningen av RENT på bla Göta Lejon och Riksteatern som favorit så långt. Jag har medverkat i melodifestivalen i den smått galna och ironiska gruppen Pay TV, med låtarna Trendy Discoteque och Refrain Refrain, showat, gjort TV och en massa annat. Jag har också gått ett Kompletteringsår på Teaterhögskolan i Stockholm och sen dess inriktat mig lite mer på teater och film; jag avslutade bla nyss arbetet med min första långfilmsroll! Ett nytt kapitel som jag gärna vill utveckla mer!
Jag älskar musikteater och vill gärna jobba mer med det i olika former. Min egen lilla föreställning är ett steg mot att sätta ihop en del av det jag tycker om att göra: Berätta och förhoppningsvis beröra från scenen både med det talade och sjungna ordet och samtidigt få fundera högt på saker jag tycker är viktigt. Väcka tankar och känslor runt aktuella och för mig viktiga ämnen.
Hur fick du idén till pjäsen?
Jag har älskat och berörts av Peter LeMarcs låtar sen jag hörde låten Little Willie John på en bilstereo typ 1992. Och ganska tidigt föddes en längtan att på nåt sätt få tolka hans musik. När plattan Det som håller oss vid liv kom ut så blev den längtan ännu starkare och en idé började ta form. Jag gjorde en första konsertversion (utan talad text) våren -06 på Restaurang Gillestugan i Göteborg. Och när jag några år senare kom på idén att fråga min klasskompis från Teaterhögskolan; Martin Alvin om hjälp med manusarbete och regi så föddes föreställningen som jag nu spelar. Vi satt runt mitt köksbord och pratade om livet och tvåsamheten och långsamt växte föreställningen fram, tills Martin en dag gick hem och skrev den.. Ursprungsversionen är en längre teaterföreställning i två akter som utspelar sig under en krisnatt i en kvinnas liv, precis efter ett stort, livsomvälvande uppbrott. Det är den texten vi kortat och bearbetat om till det som nu kallas “Konsertversionen” av Det som håller oss vid liv. Den är en timme lång, avpassad för tex lunchteater och är mer av ett samtal med publiken runt vårt sökande efter “Den rätte” och den perfekta tvåsamheten som ett sätt att finna lyckan. Under föreställningens gång dyker några, lätt skruvade karaktärer upp som har lite olika problem med just det sökandet, ihopvävt med några av LeMarcs fantastiska låtar.
Du har ju spelat den här föreställningen tidigare men det är väl första gången i Uppsala?
Ja, det stämmer. Jag har bland annat spelat den på Mosebacke och Klara Soppteater i Stockholm. Det ska bli spännande att få spela den i Uppsala och jag känner mig väldigt glad och hedrad över att bli inbjuden till er fina teater.
Är det någon reaktion från publiken eller något presscitat som värmer extra mycket kring hjärtat? I så fall varför.
Det är många! Jag blir rörd av människorna som kommit fram efteråt och berättar att dom verkligen blivit berörda och börjat reflektera över sina egna liv och hur vi på olika sätt tappar bort oss själva i sökandet efter kärlek och i försöken att “passa in” och “följa mönstret”. Det är fantastiskt att höra att någon verkligen har blivit inspirerad och stärkt och går ifrån föreställningen med ny energi! Om jag kan använda mina egna erfarenheter till att beröra och väcka tankar som på nåt, litet sätt hjälper någon annan så är jag lycklig!
Det som håller oss vid liv spelas som Soppteater tisdagen den 8/11 kl 12.00
Maskören Per Åleskog testar hållbarheten i fusk-tatueringar.
Klarar de svett, gnugg mot kläder och tvål?
Det verkar så, sista bilden är tagen efter genomfört träningspass och dusch.
Tatueringarna ska användas i Romeo och Julia. Premiär på Stora scenen 3/12.
